tessalonka

Jag är så trött så jag skulle nog kunna sova ståendes. Att köra bil just nu gör jag bara om jag måste för jag blir än tröttare när jag kör, å ja, maken vill inte köpa fler bilar till mig 😉. Släpade mig upp till öppna förskolan med barnen så de fick leka av sig å mamman prata lite skit. Alltid lika trevligt å avslappnat 😊. Efter lunch tog tröttheten totalt överhand o det fick bli soffan en stund. Inte för att det hjälpte direkt, var lika trött efter. Hjärnan kopplar inte av, tusen saker som snurrar, mest kring pappa just nu. Det jobbiga är att jag inte kan göra ett skit åt det. Det gör ont i mig att höra hur han förändras. En person som har brytt sig så om andra, ägnat timmar i telefon varje dag, lagt sig i allt möjligt bryr sig nu inte om mkt. Han sover 15 timmar om dygnet, han ringer inte nån, är väldigt grå och apatisk, är lite som en vålnad enligt mamma. Förhoppningsvis är medicinen en del av boven, mer utvärdering efter helgen. Känns tryggt att mamma får gott stöd av minnesmottagningen o läkare som bryr sig. Känns så otroligt tungt att han mår som han mår, o än mer över de runtomkring honom. Det finns mkt känslor som behöver ut, gråta behöver jag antagligen göra, men det har liksom inte funnits tid över. Jag vet att jag kan gråta inför barnen, man ska visa när man är ledsen, men det har inte varit läge just nu, det här varit så turbulent sista veckorna å en mamma som gråter hysteriskt känns inte helt lämpligt. Det kommer ut nån dag det vet jag.

Jag promenerar med hundarna, tränar när orken finns, försöker äta som jag ska. Tung träning är inte att tänka på när sömnbristen är total. 

Tittar klart på Hela Sverige bakar, äter ngt, tömmer diskmaskin å sen sängen.

Sov sött därute 😊