Mycket händer på en gång och som vanligt hänger jag inte mef, känslomässigt i alla fall. I början av året fick pappa avlastning 1 vecka i månaden och fortsatte med dagverksamhet i veckorna. Sämre blev han och ingen hade väl trott att det skulle gå såhär fort. Efter påsk var det som om någon öppnade ett hål och gan bara föll allt djupare in i demensen. Vi trodde attt han kunde bo hemma året ut, att vi skulle få lite mer tid men icke. Akut dålig för 1.5 vecka sedan pga en medicin han inte tålde. In på akuten, de ville lägga in honom, men en vårdplats fanns ju inte att upprings, så mamma tog hem honom. Det tog tre dagar sedan fick de ordna kortis akut till honom då han varken åt, drack eller kunde utföra nån daglig hygien. Nu har pappa sagt nej till att komma hem. Man har ordnat fram en permanent plats från och med nästa vecka. Pappa har förlorat de flesta av sina funktioner, svårt att gå, kan varken ära eller klara toabesök själv. På lördag döps min underbara systerdotter och jag åker upp till familjen för vara med. Jag bokade biljetter för ett tag sen i hopp om att få uppleva detta tillsammans med pappa. Men så blir det inte. Han orkar inte, 11 kg ned på kort tid och mkt svår ångest tar hårt på krafterna. Det får bli ett kort besök på boendet om han vill ta emot besök. Vill han inte så får jag respektera det. Det är tufft, det är min pappa, en man som alltid funnits där oavsett vad som än hänt. För 1 år sen satt han här och drack kaffe och busade med sina barnbarn. Det kommer aldrig ske igen och det känns så fruktansvärt orättvist. Han e 68 år och kommer avsluta sitt liv på ett demensboende. Jag vet att han kommer ha det bra men det gör det inte mindre jobbigt för det. Det är inte lätt att sitta 50 mil bort och känna sig helt maktlös. Tänker på mamma som slitit som ett djur sista året. Hoppas du känner att vi har funnits där. Nu hoppas jag innerligt att fina mamma får lite lugn och ro i sitt inre. Du har många år kvar och dina barnbarn vill uppleva mkt med dig.
Jag kommer antagligen att vara ett vrak när jag träffat pappa, jag får stålsätta mig så gott jag kan. Jag åker själv denna gången, barnen behöver inte se det jag kommer få se. De ska få behålla den bilden de har av morfar. De vet att morfar e sjuk, men inte hur sjuk. De ska få veta i sinom tid.
För er som finns omkring mig så finns det en anledning till varför jag inte är på topp. Ber om ursäkt redan nu ifall jag skulle fräsa ifrån åt ngt helt oväsentligt.
Inget roligt inlägg, men det behövdes skrivas.
Tack för mig för denna gången...
#1 /
/
mamma:
Älskade tös,det är jobbigt men det är VI som lider.Pappa är jätteglad för sitt nya boende,han kommer att älska att tjöta med gubbarna och ompysslas av personalen,bra boende,nära för mig att hälsa på och han slipper förnedras av att skötas av mig👍Han är ganska pigg trots sin sjukdom och han är gladare än på länge.Detta är vidrigt och hemskt men vi måste se framåt och inte bakåt💓Ses på fredag kväll,krama familjen och dom håriga huliganerna💓Det blir bra till slut!Puss
Älskade tös,det är jobbigt men det är VI som lider.Pappa är jätteglad för sitt nya boende,han kommer att älska att tjöta med gubbarna och ompysslas av personalen,bra boende,nära för mig att hälsa på och han slipper förnedras av att skötas av mig👍Han är ganska pigg trots sin sjukdom och han är gladare än på länge.Detta är vidrigt och hemskt men vi måste se framåt och inte bakåt💓Ses på fredag kväll,krama familjen och dom håriga huliganerna💓Det blir bra till slut!Puss