Åh, det var evigheter sen jag bloggade, men nu kände jag att det var dags att gå ned alla kaostankar i skrift. Vet av erfarenhet att det känns bättre att skriva.
Den 8:e april kl 02:20 somnade min älskade pappa in för gott. Han var 71 år, bodde på ett demensboende och förutom sin demens så var han ganska vital. För några veckor sedan fick jag veta att de fått in corona på boendet och jag hoppades innerst inne att pappa skulle klara sig. Men så var tyvärr inte fallet. Å det gick fort. Min mamma ringde mig dagen innan på eftermiddagen och berättade att pappa var dålig, att han bara sov. Men vi hoppades att han skulle vakna pigg och glad. Men så läste mamma upp vad läkaren satt in för mediciner och hur hans vitala värden var och då förstod jag att det här skulle han inte reda ut. Och på natten somnar han in utan någon av sina anhöriga vid sin sida. Han fick dö ensam, jag hoppas att nån var hos honom men det vet jag inte. Jag har tagit hand om så många människor i livets slutskede i och med mitt yrke som sjuksköterska och en av de viktigaste sakerna för mig är att man inte ska dö ensam. Nu är pappa död och jag har fortfarande svårt att ta in det. Det hela blir inte lättare av att jag bor 50 mil bort från min mor och syster samt den pågående pandemin. Jag fick inte säga farväl och kommer inte kunna gå på begravningen. Det gör ont, men jag kan inte utsätta mig för risken att bli smittad. Jag jobbar dessutom med pandemipatienter och behöver hålla mig frisk. Nu klarar jag inte av att jobba ändå som jag mår, men när jag kan jobba så måste jag vara frisk. Pappas död har slagit mig hårt, mycket hårdare än jag nånsin trott. Han stod mig nära och har alltid funnits där, långt borta men ändå nära.
Jag började fundera på varför det här tagit så hårt på mig så insåg jag hur mycket som hänt sista året. Det har hänt så mkt och allt fokus har legat på att barnen ska må bra, hundarna må bra, se till att barnen har det bra i skolan, att göra ett bra jobb på jobbet, vara fru, sjuksköterska och mamma. Jag har engagerat mig i bygdens idrottsförening, ett roligt, men tids och energikrävande arbete. Jag har stöttat vänner i svåra situationer och roddat med både det ena och det andra. Jag bryr mig om människor som betyder mycket för mig och ger hellre än jag tar. Men jag har insett nu i allt detta att jag glömt mig själv. Och nu tog det stopp och jag är så glad att min käre man stoppade mig från att åka till jobbet. Efter 15 år så känner han mig tydligen rätt väl. Det är svårt att visa sig svag när man trodde sig vara så stark. Jag har ägnat den senaste veckan åt att mest gråta, tårarna har inte tagit slut. Sömnen har varit kass och aptiten likaså. Hjärnkontoret snurrar konstant och jag har väldigt svårt att komma till ro.
För 1 år sedan ungefär fann jag min äldsta son medvetslös i garaget, han hade sniffat bensin och jag inte funnit honom så hade han inte funnits idag. Han mådde inte bra i skolan och hade sett massa dumma klipp på Youtube där ungdomar utmanar varandra att göra idiotiska saker och få poäng för detta. I samband med detta upptäcktes en anemi som nu är under kontroll. Han mår idag bättre än han gjort på många år. Det här var början på vårt helvetesår. Sen kom sommaren med skön semester men dock var resten inte så kul. Jobbet sög all min energi och jag var nästan beredd att säga upp mig efter sommarens slut. Av mina 15 år som sjuksköterska så var det den värsta sommaren jag upplevt. Sen kom hösten och sonens innebandy drog igång, det var intensivt och kul i början men sen var det mest ångest och konflikter som ledde till att maken avgick som ledare. Sonen gick till träningarna och vissa matcher men kom oftast hem ledsen och uppgiven. Nu är säsongen slut och han längtar tyvärr inte tills den ska börja igen. Vi får se hur hösten blir, han är en klok kille och får välja helt själv hur han vill göra.
Sen mitt i all soppa han maken haft problem med ryggen, varit hemma och inte mått så bra. Hundarna har varit lite krassliga så det var skytteltrafik till veterinären ett tag. Sen har yngsta sonen en lättare språkstörning och det har varit mycket samtal kring stöd i skolan och logoped besök.
Och nu lever vi i en pandemivärld, min avdelning blev en pandemiavdelning och min pappa dog av corona.
När man tänker efter så är det kanske ett under att jag inte klappat ihop tidigare. Jag har ändå inte varit ensam i detta, min man har varit fantastisk men ibland räcker inte det.
Jag vet inte hur många kollegor och vänner jag sagt till genom åren att de måste tänka på sig själva, ta hand om sig och familjen och inte tänka på jobbet. Tänk om man ibland skulle leva som man lär ut.
Nu har jag faktiskt varit lite duktig och ska gå hjälp att prata med någon. Det är ett litet steg i tätt riktning och jag hoppas det blir bra. Jag vågar inte ta något för givet längre. Vi vet inte hur morgondagen ser ut. Jag tar en dag i taget och planerar försiktigt för framtiden. Lev idag, imorgon kan det vara försent. Återkommer...
#1 /
/
Ellinor :
Vi kommer att klara detta,du med din familj,din syster med sin familj och jag med vänner och er barn.Vi är starkare en vi tror,vi ramlar ner i svarta hålet men segar oss uppl,lite skrapade,lite klokare ,lite försiktigare.Vi är familj och vi hjälper varandra och det kommer att bli bra,det hade pappa velat❤️
Vi kommer att klara detta,du med din familj,din syster med sin familj och jag med vänner och er barn.Vi är starkare en vi tror,vi ramlar ner i svarta hålet men segar oss uppl,lite skrapade,lite klokare ,lite försiktigare.Vi är familj och vi hjälper varandra och det kommer att bli bra,det hade pappa velat❤️