tessalonka

Som rubriker lyder...precis så det är just nu. Fullkomligt känslomässigt dränerad. Det som hänt tidigare i veckan har slagit ut mig ordentligt. Jag är absolut inte nere på botten, men det är tungt. Hjärnan jobbar på högvarv dygnet runt, jag sover, men är vansinnigt trött när jag vaknar. Gör alla måsten under dagarna, men tålamodet är nog inte det bästa, vilket nog familjen tyvärr känner av. Jag vet att detta kommer gå över, men jag kommer låta det ta den tid det behöver. Träningen, frisk luft och hundpromenader ger mig den energi jag behöver för att orka.

 

Vi kommer troligtvis aldrig att få veta vem som anmält oss. En sida av mig vill veta till varje pris och en sida vill nog egentligen inte alls veta. Denne har valt att vara anonym och då får det väl vara så, dock känner jag mig tyvärr misstänksam mot många i min omgivning just nu, ta inte illa upp om jag är tvär, avvikande eller kort i tonen när jag pratar med dig, det är inget illa ment.

 

Det är så många människor som bygger upp en fasad kring sig att allt ska vara så bra, tipp topp och ja gud vet vad. Men vet ni, jag river min fasad nu. Jag tänker inte mörka för alla hur jag mår och säga att det är bra fastän det inte är det. Frågar man hur jag mår så får man även tåla svaret. Vill du inte veta, så fråga inte. Jag har inte bara dåliga dagar, det finns bra med, jag lovar. Bloggen kommer att bli min känslomässiga kanal utåt, här kan jag skriva av mig, utan filter eller dömande blickar från andra. Vill man inte läsa, så gör man inte det.

 

Ja, det som hänt tidigare i veckan gäckar mig, men det är just nu inte bara det. Min älskade fina pappa genomgår just nu en minnesutredning, han blir 67 år om 1 månad. Det lutar åt fel håll kan vi väl säga. Han mår inte bra, virrar till det, lägger saker på fel ställen, blir arg ofta (mest på min mamma) och har jättesvårt att hantera stress. Min farmor hade en fullt utvecklad Alzheimer när hon var i pappas ålder. Jag har minnen från min farmor, men jag är ytterst tveksam om hon någonsin visste vilka hennes barnbarn var. Jag såg henne tyna bort i sin Alzheimer, hon blev deprimerad, slutade äta och när hon till slut somnade in vägde hon som en liten fågelunge. Hon blev väl omhändertagen på det sjukhemmet hon bodde på (då det fanns drägligt med personal). Jag hälsade inte på henne ofta och jag gick inte på hennes begravning. Inget jag ångrar, det var jobbigt att träffa en människa som inte hade en susning om vem jag var och för det mesta var arg. Mitt främsta minne av henne, då bodde hon i servicelägenhet, var att hon alltid hade Marianne kolor i en skål hemma, där gick vi och nallade ofta. Även min farbror har nu en fullt utvecklad demens, han är 68 år. Han och pappa har sällan haft bra kontakt. Generna kommer såklart från farmor och ja, min far kommer bli dement. Frågan är väl just nu bara vilken typ, alzhemier, vaskulär demens, frontallobsdemens. När alla utredningar är klara så får vi tids nog veta. Min fantastiska älskade mamma, hon gör verkligen så gott hon kan hemma just nu, skänker henne all värme, kärlek och stärkande tankar som jag bara kan. Å min älskade pappa, ibland önskar jag att jag inte bodde så långt ifrån dig, skulle vilja ge dig en stärkande och kärleksfull kram. Ni ska veta att ni har mitt fulla stöd även fast jag bor där jag bor, skrik om ni behöver hjälp, jag kommer, jag lovar. Ta en dag i taget och så får vi se vad framtiden utvisar.

 

Just nu försöker jag hitta små positiva ljusglimtar. En av de är att vi nu kommer att utöka gympan i bygden till 2 ggr/vecka, 1 pulspass och ett styrkepass. På strykepasset kommer jag och tjejen som har pulspasset att hjälpas åt. Det känns så kul att få göra ngt jag älskar och att så många vill ha ett pass till i veckan.

 

Nu ska jag lyfta på rumpan, slänga i mig ett mellis och ge mig iväg till öppna förskolan för lite lek och fika.

 

Må så gott!